MÄnga stod som förstenade i timmar för att beskÄda det mirakel som var Nostra Mater. Mannen pÄ utsprÄnget var inte en av dem. Framför honom vÀntade den svarta metallÄdan. En halv meter lÄng, en hand djup och en hand hög. Ett labarum i guld prydde locket. Han la hÀnderna pÄ lÄdan och slöt ögonen. Vinden ryckte i hans mörka klÀdsel. Innanför glaset som skiljde utsprÄnget frÄn takvÄningen pÄ Lux Imperialis högkvarter rörde sig nÄgra personer. Ingen tog notis om mannen i svart och han tog ingen notis om dem. NÀr han öppnade ögonen hade lÄdan delat sig lÀngs mitten och glidit isÀr.
Vapnet var svart och glansigt. Han tog upp det, vÀgde det i handen och kontrollerade funktionen. LÄdan upplöstes i sina bestÄndsdelar och förvandlades till ett fint stoft som spreds ut med Lutetias morgonbris. Av Imperiets tvÄ miljarder invÄnare fanns det Ätta personer som kÀnde till vad som utspelat sig en tidig vÄr i Herrens Är 1977. Han lyfte huvudet för att studera solens passage lÀngs med Nostra Mater, reste sig och kastade sig ut över kanten.
Det romerska Imperiet Àr pressat. I öster pÄgÄr ett skyttegravskrig mot det krigsivrande persiska riket, i norr prövar fanatiska barbarer försvarslinjerna varje dag, och djupt i Iberias radioaktiva öken Àr nÄgot i rörelse. I en vÀrld dÀr tron pÄ Gud kan förflytta berg kÀmpar alla för överlevnad och fienden Àr inte alltid den man tror.
