Ă rets Nobelpristagare i litteratur.
De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med mÀnnen. De var ocksÄ sjukvÄrdarna som bar de sÄrade ut ur stridszonen. Men till skillnad frÄn mÀnnen betraktades de efter kriget inte som hjÀltar, utan bemöttes med misstÀnksamhet och inte sÀllan med förakt. SÄ de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio Är senare började söka upp dem pÄ fabrikerna och i hemmen och bad dem berÀtta sin historia.
Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger pÄ hundratals djupintervjuer och ingÄr i författarens stora livsverk »Utopin röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrÄn den lilla mÀnniskans perspektiv. Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i Ukraina och vÀxte upp i Vitryssland. Hon betraktas som en av de viktigaste skildrarna av det postsovjetiska samhÀllet. Flerfaldigt prisbelönad, bl.a. Svenska PENs Tucholskypris, Triumphpriset, LeipzigbokmÀssans litteraturpris och nu senaste - för just »Kriget har inget kvinnligt ansikte« - det polska Kapuscinskipriset (2011). à r 2015 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur.
UR INLEDNINGEN
MÀnnen... De slÀpper ogÀrna in kvinnorna i sin vÀrld, pÄ sitt territorium...
PÄ traktorfabriken i Minsk sökte jag efter en kvinna, hon hade varit prickskytt. Om henne hade man Ätskilliga gÄnger skrivit i fronttidningarna. Hennes hemtelefonnummer fick jag av hennes vÀninnor i Moskva, men det var gammalt. Och efternamnet jag antecknat var hennes flicknamn. Jag gick till fabriken dÀr hon arbetade, till personalavdelningen, och dÀr fick jag höra av mÀnnen (fabrikschefen och personalchefen): »Finns det verkligen inte tillrÀckligt mÄnga mÀn? Varför skall ni lyssna pÄ dessa kvinnohistorier. Kvinnofantasier...«
Jag kom till en familj... BÄde mannen och hustrun hade deltagit i kriget. De hade trÀffats vid fronten, och dÀr hade de gift sig: »Vi firade vÄrt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Jag sydde mig en vit klÀnning av en tysk fallskÀrm.« Han var kulspruteskytt, och hon var »sambandskvinna«. Mannen skickade genast ut kvinnan i köket: »Du kan vÀl laga till nÄgot Ät oss.« Tevattnet hade redan kokat upp, smörgÄsarna var bredda, och hon slog sig ner hos oss, men mannen fick henne genast pÄ fötter igen: »Men var Àr jordgubbarna? Var Àr sylten vi hade med oss frÄn landet?« Efter min entrÀgna vÀdjan lÀmnade han ovilligt ifrÄn sig sin plats med orden: »BerÀtta nu som jag har lÀrt dig! Utan tÄrar och en massa kvinnliga detaljer: hon ville vara vacker, förstÄr ni, sÄ hon grÀt nÀr de klippte av henne flÀtan.« Senare erkÀnde hon viskande för mig: »Hela natten har han studerat »Andra vÀrldskrigets historia« med mig. Han var orolig för mig. Och nu Àr han rÀdd för att jag skall minnas fel. Att jag inte skall berÀtta pÄ ett korrekt sÀtt.«
SÄ var det Ätskilliga gÄnger, i Ätskilliga hem.
Visst grÄter de ofta. Och skriker. NÀr jag har gÄtt tar de hjÀrtmedicin. Eller kallar pÄ ambulans. Men ÀndÄ ber de: »Du kan vÀl komma! Du mÄste komma! Vi har tigit sÄ lÀnge. I fyrtio Är har vi tigit...«
