"Du Àr ett mÄndagsbarn", fick jag höra nÀr jag var liten. "Söndagsbarn föds med silversked i munnen och dem gÄr det alltid bra för i livet. NÀstan sÄ att de inte behöver anstrÀnga sig." MÄndagsbarn fÄr ett tufft liv. Ingenting gratis dÀr inte. De mÄste kÀmpa sig fram, hela tiden, det var vad de sa. PÄ den punkten var mamma och mormor fullt eniga.
Att vara en kollega som alltid stĂ€ller upp, att vara en fru som tar pĂ„ sig den största delen av ansvaret i förhĂ„llandet, och att vara en mamma som inte hinner lĂ„ta sin grĂ„tande dotter visa upp sin pĂ€rlplatta eftersom de mĂ„ste skynda frĂ„n dagis till barnkör, tĂ€r pĂ„ en mĂ€nniska. Ăr det dĂ„ sĂ„ konstigt att viljan att hoppa, att falla frĂ„n hustaket trĂ€nger sig pĂ„? Och med tanken pĂ„ att modern, som övergavs som bebis och vĂ€xte upp i fosterhem, att mormodern, som fick tillbringa lĂ„nga perioder pĂ„ institution, och att morfadern, som söp sig sjĂ€lv till döds, alla var mĂ„ndagsbarn, Ă€r det lĂ€tt att sjĂ€lv kĂ€nna sig förbannad.
I MÄndagsbarn förs lÀsaren tillsammans med berÀttaren ned till botten av en depression men fÄr Àven följa med pÄ vÀgen tillbaka genom ÄterhÀmtningen.
Annika Gustavsson Àr född 1967 och har arbetat som kemist och arkeolog. I debutromanen MÄndagsbarn beskriver hon sina egna erfarenheter av utmattningsdepression. Idag driver hon företaget Uggleskytten.