För mer Àn tio Är sedan fick artisten Andreas Lundstedt reda pÄ att han bÀr pÄ hiv. Idag Àr han den enda offentliga personen i Sverige som valt att gÄ ut med det. I Mitt positiva liv berÀttar han för första gÄngen hela sin historia.
Vi kÀnner Andreas Lundstedt frÄn Alcazar, musikalscenen, Melodifestivalen och en mÀngd andra glamorösa och glittriga sammanhang. Men under mer Àn ett decennium har Andreas burit pÄ hiv, nÄgot han under mÄnga Är höll hemligt, till och med för sin familj.
I Mitt positiva liv fÄr vi för första gÄngen lÀsa hela Andreas historia. FrÄn uppvÀxten i Knivsta med talangjakter, showande och tonÄrsförÀlskelser till showgruppen Stage Four tillsammans med Lisa Nilsson, Peter Jöback och Lizette PÄlsson i slutet av 80-talet. FrÄn Ären som aerobicsledare i New York med sena partynÀtter, och vÀnskapen med Mona Seilitz, till starten med Alcazar som inom kort hade lagt vÀrlden för sina fötter. Turnéerna, kÀrlekarna, karriÀren.
Och mitt i alltihop: Dagen-nÀr-Andreas-fick-veta-att-han-skulle-dö-dagen.
"Det hÀr Àr en bok om min resa, den jag gjorde frÄn det att jag fick veta att jag var hiv-positiv till dess att det ett decennium senare stod i tjocka svarta bokstÀver pÄ varje löpsedel över hela Sverige.
Jag mÄste fÄ börja med att introducera er för nÄgon som stÄr mig nÀra. Han heter HIV-Stina och vi har haft en ganska dramatisk och komplicerad relation i mer Àn ett decennium nu. FrÄn början hatade jag honom djupt, men med Ären har jag accepterat att han finns, vi har lÀrt oss leva tillsammans och jag har till och med börjat Àlska honom. Vi Àr en oskiljaktig duo och han kommer följa mig in i döden, det vet jag sÀkert. Nu för tiden kan vi stÄ sida vid sida de bra dagarna nÀr solen skiner över oss - och det gör den för det mesta andra gÄnger, nÀr allt kÀnns jÀvligt, tillÄter vi oss att tycka synd om oss sjÀlva och bryter kanske ihop nÀr vi inte orkar mer.
Jag har HIV. En del av mig sjÀlv som jag brukar kalla för HIV-Stina. Min mörka medpassagerare. Mitt HIV. Mitt liv."
