I Sju grenar förgrenar sig sprĂ„ket i sju sviter: det Ă€r fĂ€rder genom staden och samtiden, det Ă€r dikter med drag av vaggvisa och ballad, tankesprĂ„k, besvĂ€rjelse och gĂ„ta. Dikterna utforskar gĂ„vans vĂ€sen och kretsar kring slĂ€ktens och arvets betydelse, de undersöker sprĂ„kets grĂ€nser och möjligheten att âsĂ€ga smĂ€rtanâ. Och de lovsjunger tiden och tillvaron, bĂ„de den vĂ€lkĂ€nda vardagen och frĂ€mmande, avlĂ€gsna vĂ€rldar.
Tillsammans bildar de sju grenarna ett sjungande, strömmande sprĂ„ktrĂ€d. Det Ă€r en tĂ€nkande och klingande dikt som förmedlar frĂ„gor, förundran, fasa â och frihet.
Raderna ur natten, genom natten fram, sÄ fort:
sÀg det nÀrmare
och gÄ till urskogen
du har ju sjÀlv sett utan ord att
grenarna Àr strömmande
och bladet bortryckt frÄn din mun
Katarina Frostensons diktning Àr en byggnad i stÀndig rörelse dÀr de olika verken förbinds med varandra genom bilder och klanger som förskjuts, Äterkommer och utvecklas.
I varje bok stÀms instrumentet, Frostensons sprÄk, pÄ ett nytt sÀtt men det gÄr alltid att kÀnna igen dess öppenhet, musikalitet och rikedom pÄ tankar och infall. I den nya diktsamlingen Sju grenar för hon sitt sprÄk vidare i en mer reflekterande och eftersinnande ton, men likafullt ljuder och klingar det.