I konsten framkallar människan sin bild, och bilden av någonting annat. En kontur i ytterkanten av vårt signalement – gudomlig? monstruös? I dag kräver den genetiska tekonologin insteg i privilegiet att skapa ”bilder” av liv, chimärer, nya versioner av människan.
Vi befinner oss i en tillvaro så långt bort som möjligt från förbudet (länge giltigt i judendom och islam) mot att framställa människobilder. Ändå denna känsla av magisk gräns.
Inlevelsen och våldet, tilliten, fruktan betraktar där varandra, byter blick.
Lars Andersson rör sig i bokens essäer ofta längs en sådan känslans gräns – hos några svenska författare: Selma Lagerlöf, Kerstin Ekman, Lars Gustafsson, Staffan Söderblom – men stöter också på den i till exempel ett antal filmer, gjorda i de återvändande inbördeskrigens 1990-tal.