Han stĂ€llde ner skĂ„len pĂ„ bordet och stĂ€ngde dörren med en smĂ€ll bakom sig. PĂ„ tĂ„ trippade jag över för att se vad jag fĂ„tt för mat. Gröt? Jag hade förvĂ€ntat mig nĂ„got överblivet ifrĂ„n deras pizza. Mungiporna steg och det vĂ€rkte i hjĂ€rtat sĂ„ mycket som jag Ă€lskade honom. Han har stĂ€llt sig och gjort gröt till mig trots att han Ă€r mitt i ett spel. Han har lagat mat till mig trots att han Ă€r upptagen. Ănnu en gĂ„ng pĂ„mindes jag om hur lite jag förtjĂ€nade honom och hur lyckligt lottad jag var att han hade valt mig. Ăverlycklig plockade jag upp skĂ„len och trippade tillbaka till min plats innan jag stoppade in en stor sked i munnen för att tysta min kurrande mage. Oj, det var salt! Jag log för mig sjĂ€lv. Jonas kunde verkligen inte laga mat, men han gjorde sitt bĂ€sta Ă€ndĂ„. För mig. Allt för sent upptĂ€ckte jag mitt misstag. Hur kunde jag vara sĂ„ dum? Jag skulle inte ha Ă€tit upp allt.
