Berit lyfte armen för att flickan skulle förstĂ„, att hon hade sett henne. Men rörelsen blev aldrig avslutad: i stĂ€llet för att vinka förde Berit handen mot munnen, och bakom de utspĂ€rrade fingrarna kom ett skrik. Den frĂ€mmande flickan hade böjt sig fram. Hon hade tagit ett steg till â ett steg för mycket. Och ytterst ute pĂ„ randen av klippan snubblade hon. Hon flaxade ut med armarna, hon vĂ€nde sig till hĂ€lften i luften, och det hela sĂ„g mycket overkligt ut. NĂ€r hon nĂ„dde vattenytan, sprutade skummet högt upp, fastĂ€n ingenting hördes dit, dĂ€r Berit stod.