Kulturhistorikern Johan Huizinga menade att lusten att leka är ett centralt element i människans natur – ett kännetecken för vårt väsen och en förutsättning för vår utveckling. Han karaktäriserar människoarten i förhållande till de andra djuren som homo ludens, på svenska ”den lekande människan”. Utan lust och förmåga att leka skulle stora delar av vår kultur inte ha utvecklats, som poesi, juridik, vetenskap, bildkonst, filosofi – och mycket annat.
Huizinga spårar den lekande människans bidrag från Platon, genom medeltiden, renässansen och in i vår moderna civilisation. Med hjälp av tvärkulturella exempel från bland annat humaniora och politik definierar han lek mot en rik teoretisk bakgrund. Homo ludens utkom första gången 1938 (på svenska 1945 som Den lekande människan) och blev snabbt ett referensverk.
Denna utgåva har ett nyskrivet förord av Douglas Hedley, professor i religionsfilosofi vid University of Cambridge.
