Hanna Nordenhöks andra roman utspelas pÄ tvÄ vitt skilda platser med tiden som tydlig markör. I Stockholm sjunker den demenssjuka Kerstin allt lÀngre in i sig sjÀlv medan hon fÄr regelbundna besök av sin dotter, som en dag bland hennes tillhörigheter pÄtrÀffar en svart anteckningsbok.
"Jag skriver för att öppna den svarta boken, om och om igen. Det finns ingen ÄtervÀndo ur den. Boken Àr som glömskan, en blank och ogenomtrÀnglig sjö, en vattengrav."
För den yngre kvinnan blir den svarta boken en vÀg tillbaka i tiden, till ett förflutet som till stora delar utspelas i Indonesien pÄ 1930-talet, dÄvarande NederlÀndska Ostindien. Med hjÀlp av anteckningsboken kan hon berÀtta historien om vad som egentligen skedde i det vita huset i Simpang. DÀr finns Pa som dras till sin sockerplantage som en fluga till ljuset. DÀr finns de fyra illavarslande fjÀrilarna: Zus, gossen, Moeder och den unga barnjungfrun Roos. DÀr finns trÀdgÄrden som öppnar sig som en frÀmmande blomma med tjocka, gÄtfulla kronblad.
Genom att hÀmta stoff och miljöer ur sin egen slÀkthistoria med anknytning till Indonesien skriver Hanna Nordenhök i Det vita huset i Simpang en hypnotisk men ocksÄ vÄldsam berÀttelse om intimitet och maktrelationer, och om arvet efter ett mörkt kolonialt förflutet. HÀr tvinnas skildringen av svensk kolonialism och kvinnors roll i det ostindiska projektet samman med frÄgor om berÀttandets och skrivandets vÄld, men ocksÄ med konsekvenserna nÀr barn tvingas uttyda de vuxnas vÀrld genom nyckelhÄlet.
