"Jag vet inte vad som satte igÄng dom dÀr tankarna om döden och maktlösheten. Det blev likadant sen varenda Är och inte blev det bÀttre nÀr jag blev vuxen. Men det var den dÀr sommaren vi började prata om döden, mina kompisar och jag.
Och sedan dog Krille."
Först Krille, sedan magistern och farfar. Alla försvinner de, och det som blir kvar Àr sorg och frÄgor. Vid varje dödstillfÀlle vÀcks olika kÀnslor. Ibland nya, ibland vÀlbekanta. NÀr farfar dör Àr frÄgan "varför". Han var ju sÄ gammal, att han dog var vÀl inget konstigt. Efter Krille finns det sorg och och en kÀnsla av undran.
I denna novell fÄngar författaren Erik Eriksson döden, och effekten pÄ de nÀrstÄende pÄ ett effektfullt sÀtt. Genom en ung man ögon observerar vi döden, men ocksÄ livet som Àr sÄ skört.
Erik Eriksson föddes 1937 och Àr en svensk journalist, tv-producent och författare. Han har skrivit romaner, novellsamlingar, ungdomsböcker och lÀttlÀsta böcker. à r 2009 fick han Aniarapriset för sitt författarskap.