Audre Lorde var en av de första att betona det intersektionella förhållandet mellan ras, klass och kön, inte minst i den klassiska essän »Härskarens verktyg kommer aldrig att montera ned härskarens hus« [1979]. I den riktar hon hård kritik mot den samtida vita akademiska feminismen och diskuterar strategier för att göra motstånd mot de institutionella hierarkier som utestänger queera och rasifierades erfarenheter.
Denna essä återfinns här, i svensk översättning av Marcel Mangold, tillsammans med ytterligare två av Audre Lords mest berömda texter - »Mina ord kommer att finnas kvar« [1977] och »Förvandlingen av tystnad till språk och handling« [1977] - som kretsar kring skrivande: om att väva samman skrivandet med livet, om skrivande som politisk protest, om skrivande som ett sätt att bejaka skillnad och att inse sin dödlighet. De två senare i översättning av poeten Arazo Arif.
Med ett introducerande förord av poeten och dramatikern Felicia Mulinari.
AUDRE LORDE [1934-1992] var en av de allra främsta och mest inflytelserika amerikanska poeterna på 1900-talet. Hon var central figur inom den samtida hbtq-rörelsen och andra vågens feminism, skrev som svart, lesbisk och socialist ofta in sina egna erfarenheter och övertygelser i sin poesi och essäistik och var en av de första att betona det intersektionella förhållandet mellan ras, klass och kön, inte minst i den klassiska essän »Härskarens verktyg kommer aldrig att montera ned härskarens hus« [1979]. I den riktar hon hård kritik mot den samtida vita akademiska feminismen och diskuterar strategier för att göra motstånd mot de institutionella hierarkier som utestänger queera och rasifierades erfarenheter.
