Jag är läkare och hjärnforskare. Jag är också pappa till två tjejer och ogenerad pappafeminist. Diskussioner vid middagsbordet fick mig med tiden att inse hur pinsamt lite jag egentligen visste om kön och hjärna.

Är våra hjärnor i grunden lika? Är systematiska könsskillnader i emotioner, kognitioner och beteenden i huvudsak en produkt av sociala processer? Kan vi, och bör vi, i så fall helt enkelt arbeta för att eliminera dem? Eller finns det viktiga systematiska olikheter mellan kvinnliga och manliga hjärnor? Kan det hända att vi behöver ta hänsyn till sådana skillnader för att inte vissa – ofta tjejerna – ska bli missgynnade?

Jämställdhetsfrågor kan tyckas avlägsna från kunskap om nervcellers funktion, hur dessa kopplas ihop och hur de programmeras av DNA-sekvensen. Samhällsfenomen behöver till stor del förstås analyseras just på en samhällelig nivå.

Samtidigt uppstår kategorierna man och kvinna från början ur ett renodlat biologiskt fenomen. De har utvecklats genom hundratusentals år av evolution. Det kan hända att biologin påverkar på vilka sätt och hur långt vi kan tänja dessa kategorier. Därmed tror jag att kunskap om hjärnans biologi kan ha viktiga saker att bidra med i en diskussion om vad jämställdhet mellan könen kan innebära.

Min dröm är ett samhälle där ingen förvägras några möjligheter bara för att hen fötts in i en viss grupp. Det är också ett samhälle där var och en behandlas med hänsyn till sina individuella förutsättningar och med respekt för sina livsval. I den här boken har jag försökt ta reda på om kunskap ur hjärnforskningen kan hjälpa oss att nå och balansera dessa mål.