Längs ekots stigar tillbaka.Där vilar orden i sina gamla betydelsers skrin.Men ack så främmande. Vad är det de säger, dessa läppar.Om andra sammanhang och tillstånd talar de.Medan du lyssnar till deras talformar de något som förändrats också av demstavar på ett språk än längre bortai ännu ett av skrineni de sju skrinens bergtusen och tusen år före Babylon.
Harry Martinsons tidiga lyrik var ljust livsberusande men fördjupades och blev med tiden innerliga naturstycken, satir av samtiden och en rymdfararpoesi. Ömsinta och självkritiska barndomsskildringar, exotiskt färgade sjömansminnen samt naturimpressioner pendlande mellan mikroskopiskt exakt detaljiaktagelse och hisnande kosmiska perspektiv. Hans stil är suggestivt visuell med nya djärva bilder. Längs ekots stigar publicerades postumt 1978.
