’Dom snälla dumma käringarna’ är på intet sätt ett genusangrepp på kvinnor av någon speciell sort utan presenterar snarare en omskrivning av det svenska folkhemmets företrädare och deras huvudsakliga mötesplats, Gropen. Snälla dumma käringar finns med andra ord av båda könen – eller bör vi idag kanske tala om alla tre könen? - det är i vilket fall som helst inte alls frågan om sexism här utan snarare om en sorts egenskapsrasism. Vad händer nämligen när en konstnärsbohem krockar med Svensson-konsensus? Jante sticker upp sitt fula tryne överallt och ett utanförskap blir följden. Det förekommer mycket av den sortens likriktning i det svenska samhället, som de tyska nazisterna kallade Gleichschaltung. Alla ska vara likadana! ’Sanningen om snälla dumma käringar’ är ett furiöst generalangrepp på den mentaliteten.
Handlingen kretsar omkring den fiktiva jag-personens kamp mot Gropen och dom snälla dumma käringarna. Han kämpar bokstavligen för sitt liv sedan Svensson-konsensus har stigmatiserat honom. Plötsligt dyker en Pudel upp från det döda och erbjuder en viss förströelse. Av den påhittige diverseentreprenören Thorsten liksom av den från ett inte fullt lika kollektivistiskt sinnat utland inflyttade Fågeln får den vilsegågne individualisten sedan ytterligare vägledning under sin fortlöpande kamp för ett människovärdigt liv i trots mot det stränga kontrollbehovet hos ett likriktat samhälle, likaväl som mot dess fundamentala intolerans mot varje avvikelse från den socialrealistiska normen.
I någon mån kan berättelsen läsas som ett psykologiskt porträtt av en marginaliserad person vilken som helst. Till exempel, om man vill, skulle man kunna läsa handlingens ’jag-person’ som en islamist. Det skulle i så fall ge en viss förståelse för varför en sådan marginalisering kan mynna ut i extremistiska handlingar och självmordsbombattentat.
