Att stanna uppe sent och berätta spökhistorier med morfar och storkusinerna tycker Klara är mysigt. Spöken är hon inte rädd för, bara mörka sjöar. Som sjön vid morfars stuga där simskolan ska börja imorgon. Den är hemsk och grumlig. Och när morfar berättar historien om barnen som försvann i sjön för hundra år sen, bestämmer sig Klara för att inte ens stoppa ner en lilltå i vattnet.
Det sägs att en pojke blev kvar nere på sjöbotten och att han letar efter ett levande barn att byta plats med. Spöken finns inte på riktigt, det vet ju vem som helst. Men vad är det då som låter utanför Klaras fönster på natten?