Stockholm 1920 är den första arbetarregeringens, de socialdemokratiska ungdomsklubbarnas, Dan Andersson-kultens och den begynnande arbetslöshetens stad. Hit kom en 19-åring från landet, lockad av en annons från en bisarr svampforskare och patentbyråinnehavare som sökte en begåvad, fattig och läshungrig yngling som hjälpreda. Läsningen blev det inte mycket med till en början – en evighetsmaskin kom att sysselsätta hans fantasi så mycket mera.
Snart fick den unge mannen plats på en expressbyrå. Han drog sin tunga kärra över gatorna och broarna, iakttog och drömde om staden på holmarna, skötte dråpliga uppdrag åt bisarra kverulanter och konfronterades i en rad med lysande kvickhet återgivna episoder med kungliga svenska byråkrater och paragrafridna ämbetsverk. Kvällarna ägnade han åt ungdomsklubben, läste och skrev för brinnande livet, lärde sig språk och utkämpade en livsavgörande personlig kamp i valet mellan flickan Ingeborg och Framtiden.
Stockholmaren är inte blott ännu ett självporträtt av Ivar Lo-Johansson som ung, det är också porträttet av en stad som då alltjämt ägde mycket av idyllens tjusning och där belägenheten vid Saltsjöns och Mälarens möte slog igenom i bebyggelsen på ett friare sätt än idag. Bland vår litteraturs många berömda Stockholmsskildringar intar Ivar Lo-Johanssons roman genast sin plats som en av de främsta och mest originella.
Ivar Lo-Johanssons serie av självbiografiska berättelser består av Analfabeten, Gårdfarihandlaren, Stockholmaren, Journalisten, Författaren, Socialisten, Soldaten och Proletärförfattaren. De åtta böckerna kan var och en läsas fristående.
