Svitjods undergång och Sveriges födelse ger oss en ny syn på Sveriges och Stockholms tillkomst – men också paralleller till vår egen tid. Riksbildningens slutskede på 1200-talet förde med sig frågor som liknar dagens: skulle man ge upp en del av självbestämmandet för att ingå i en större kontinental gemenskap? Då handlade det om den katolska kyrkan, idag är det EU. Klivet över de 800 åren är kortare än man tror.

Är Sverige verkligen en fortsättning på det gamla Sveaväldet, eller i själva verket ett helt annat projekt, på påvekyrkans villkor? Vilka var de mystiska upprorsmän som kallades för ”folkungarna” och som Birger Jarl och hans son Magnus Ladulås var tvungna att besegra innan ”det moderna” Sverige kunde börja byggas? Samtidigt som de krossades drogs riktlinjerna för det nya landet upp: Stockholm grundades, adeln skapades, stat och lagar kom till. Och det gamla namnet Svitjod, ”Sveafolket”, försvann plötsligt.

Bröderna Lindströms bok beskriver lättillgängligt Sveriges födelse -- men ur förlorarnas perspektiv. Därmed stiger skuggorna fram av ett annat land, Svitjod -- ett möjligt Sverige som aldrig kom till på grund av såväl kamp och blodspillan som slump och tillfälligheter.