I flera Är har jag lÀngtat efter att fÄ börja rida. Nej, lÀngta Àr fel ord, det rÀcker inte till. Jag har drömt om det, fantiserat, tjatat, grÄtit, vrÄlat och tjatat igen. Ingenting har hjÀlpt.
Min mamma tycker inte att Björnerud Àr en riktig ridskola utan 'bara en vanlig gÄrd med nÄgra gamla, utslitna travhÀstar', och dÀrför fÄr jag inte rida dÀr. Punkt slut. Och nÄgon annan ridskola finns inte i nÀrheten. Jag har nÀstan givit upp mina övertalningsförsök. Det Àr ÀndÄ ingen idé. Nu har mamma dessutom bestÀmt att vi ska flytta. Jag vill inte, men det bryr hon sig inte om.