Spårvagnschauffören Benjamin hade haft en riktigt dålig dag.
Den hade dock inte börjat speciellt dåligt.
Ingen hade försökt mörda honom, inget kaffe hade tagit genvägen förbi hans skrev på väg ner mot marken och varken hans intellekt eller undermedvetande hade begått någon form av högförräderi mot honom på hela dagen. Kort sagt, den hade varit i stort sett som vilken dag som helst; helt normal och underbart förutsägbar.
Om han tänkte efter hade det faktiskt varit en ganska bra dag ändå.
Det var egentligen kvällen som var problematisk.
Nu, mitt i natten, stod han helt stilla i köket en stund. Någon, eller något, satt i soffan i hans vardagsrum, det var han säker på. Han gjorde ett försök att lugna sin skakande hand för att inte skvalpa ut kaffet ur glaset. En komplicerad känsla av förebådande fasa slog honom som en kall, självdöd marulk i ansiktet.
Vad var det egentligen han hade kört på med spårvagnen, och vart var den förbannade lien nu när han kunde behöva den?
... och varför i helvete luktade det lök?
