Jag var livrĂ€dd. Det var som om resan till Ă€ldreboendet var en fĂ€rd i kista till gravens mörka hĂ„la, fast levande. Fortfarande. DĂ€r skulle jag trĂ€ffa andra i min Ă„lder och jag visste vad det kunde innebĂ€ra. Jag kunde fĂ„ âgod dag yxskaftsvarâ eller inget svar alls om hörseln inte hĂ€ngde med. I vĂ€rsta fall kunde jag bli behandlad som om sinnena sinat och inte endast kroppens funktioner.
Jag hade varit Ànnu rÀddare om jag vetat vad som skulle hÀnda: att jag skulle bli vittne till ett brott utanför Hemmets bedrÀgligt lugna fasad, att jag innanför dess vÀggar skulle trÀffa en reptil i skepnad av en tant med rollator, och att en nattpersonal skulle bli min fasa.
