Jag vĂ€nde om. Under en tyngd av bly. Jag smög bort lĂ€ngs trĂ€dgĂ„rdsgĂ„ngen och hela kroppen skakade av grĂ„t dĂ€rför att allt sĂ„g sĂ„ omöjligt ut. Ăver att man inte ens kan sĂ€ga nĂ„got med blommor. Jag snyftade över omgivningens makt och hatade mig sjĂ€lv för det svek jag hĂ„nar alla andra för. Att inte kunna erkĂ€nna sig sjĂ€lv. Att inte kunna stiga in i en hiss, gĂ„ nerför en gĂ„ng eller tvĂ„ och ge en blomma till en man som man Ă€lskar.
SĂ€g det med blommor! SĂ„ enkelt det kan vara, men Ă€ndĂ„ sĂ„ svĂ„rt. För vad sĂ€ger egentligen en kvinna nĂ€r hon ger en blomma till en man? Till en man som inte alls vill ha nĂ„gon vĂ€xt utan sjĂ€lva kvinnan, fast i reviderad utgĂ„va, med lĂ€mpliga strykningar pĂ„ olĂ€mpliga stĂ€llen. Ăr det inte en direkt förolĂ€mpning? Men om man inte ens kan sĂ€ga det med blommor, kan man sĂ€ga det överhuvudtaget dĂ„? Den inre kamp mellan egna ideal och samhĂ€llets förvĂ€ntningar som beskrivs i Suzanne BrĂžggers novell frĂ„n 1975 kunde lika gĂ€rna ha utspelats idag.
