âDet var en outhĂ€rdligt vacker morgon som ingen av dom sĂ„g nĂ„got av âEmmet bar ut den svarta klockan ur huset, hivade upp den pĂ„ flaket mellan kistorna och surrade omsorgsfullt fast den bakom Ettys plats med ett tunt, vitt rep.Etty lĂ„ste huset âDe klĂ€ttrade sedan upp och satt stilla i vagnen.Kitt och If satt pĂ„ flaket med de bĂ„da kistorna mellan sig.â
Det Àr som om ett gammalt fotografi av en fattig nybyggarfamilj lÄngsamt börjar röra sig i Mare Kandres roman Det brinnande trÀdet frÄn 1988.
BerÀttelsen skildrar familjens mödosamma fÀrd för att begrava sina döda. Genom Kandres tÀta sprÄk, fyllt av sinnesintryck och förnimmelser, kommer gestalterna oss nÀra, dÀr de rör sig smÄ och ömkliga i ett stort och obarmhÀrtigt landskap som bjuder stÀndigt motstÄnd. I sin utsatthet hyser de en seg och envis vÀrdighet, en ordlös kÀrlek.
