Det finns de som pilgrimsvandrar till Santiago de Compostela i norra Spanien. GÄr av sig stress, gÄr sig fram till nÄgot annat. SjÀlv reste jag till Malmö. Det var hösten 2010 och jag hade bestÀmt att fotvandra bakÄt i mitt eget liv. FrÄn centrum till förorten Söderkulla, dÀr mitt vuxenliv en gÄng började.
Tillbaka till det 70-tal som ingen lÀngre talar om eller verkar minnas. Som om vi aldrig funnits. Vi som inte stred pÄ barrikaderna för att förÀndra vÀrlden. Eftersom vi inte hade tid. Eller mod. Eller möjlighet.
I stÀllet gifte vi oss, skaffade jobb och bruna manchestersoffor. Bjöd pÄ kasslergratÀng framför Hylands hörna.
SÄ vandrar jag steg för steg genom Àktenskapet, det första, fram till sveket och den oundvikliga katastrofen. VÄgar Àntligen minnas hur det var, dÄ för 40 Är sedan. LÄngsamt klarnar bilden av den unga kvinna som en gÄng var jag. Hon som finns kvar under luggen som börjat grÄna.