- Varför böjs mÀnniskor nÀr dom blir gamla tror du?
Min kusin Ivan tittade pÄ den gamles kamp mot kyrktrappan och tillbaka pÄ mig. Generationers olevda drömmar. Som en sÀck pÄ ryggen. NÄgonstans dÀr, i min ÄttaÄriga vÀrld, föddes tanken. Den gamle och kyrkan, sÀcken och Gud.
Detta Àr en berÀttelse om min italienska slÀkt. Om mÀnniskor som funnits, andats, drömt och letat efter meningar, men som jag aldrig lÀrt kÀnna. Om tiden, som separerat mig frÄn dem. Om rummet som aldrig glömt. DÄ nÀr kriget rann över murarna in i den eviga staden. Oktober 1943. Rom ockuperas av nazister och ingenting blir mer som det varit. Jag har hört berÀttelserna sedan alltid, silade genom politiska stÄndpunkter, religiösa övertygelser och skavande slÀktband.
Detta Àr en familjesaga. Min saga. Om ett tidlöst rum. Mitt namn Àr Paola, det Àr bara mitt. Gemma efter farmor och Francesca efter farfar. Francesco. Namnen ligger ocksÄ dÀr i sÀcken, lÀngst ner pÄ botten, bland min gammelfarmor Camillas blodiga köksknivar och min gammelfarfar Giuseppes anarkistdrömmar. Min bok Àr en morakniv, rakt in i Italien. En berÀttelse, inte bara en lek med sprÄk. SprÄket som redskap, inte som universum.