Det Ă€r sent sextiotal och en svensk tioĂ„ring frĂ„n förorten hamnar plötsligt i Turkiet. Hans frĂ„nskilda mamma har förĂ€lskat sig, och tillsammans flyttar de till den nye mannens hemstad, Istanbul. Tillvaron i höghuset i utkanten av staden blir ett enda provisorium, ingenting Ă€r sig likt och allt Ă€r frĂ€mmande. De nya orden, maten, skolan han börjar i. Mamman Ă€r ocksĂ„ förĂ€ndrad, upptagen med att vĂ€nja sig vid ett hemmafruliv, och pojken lĂ€mnas oftast att klara sig sjĂ€lv. Men hans rastlöshet tvingar honom igenom upplevelserna av att inte förstĂ„, inte bli förstĂ„dd, vara helt ensam. Han blir en iakttagare. Snart hoppar han pĂ„ bussen och Ă„ker in till centrum pĂ„ egen hand, cyklar genom labyrinterna i BakĂœrköys skrotstad, fĂ„r en sorts kompis. Motvilligt lĂ€r han sig lite av sprĂ„ket. Ăr Istanbul hemma nu? Det Ă€r en ovanlig barndomsskildring Michael Lion skrivit, fylld av levande iakttagelser men med barnets reserverade distans bevarad.