I det förĂ€nderliga landskapet stĂ„r nĂ„gra gamla lador kvar. De har följt mig sen jag föddes och ingjutit i mig att denna plats Ă€r den jag ska vara pĂ„. Varje gĂ„ng jag flytt har de kallat mig tillbaka. Ănda bort till en motorvĂ€g i amerikanska MellanvĂ€stern nĂ„dde mig deras röster i hĂ€grar, floder, berg.
Du skulle vakta sorgen och drömmarna
Du skulle vara platsens enkla byracka
kedjad vid universum
Du blev ett barn i stÀndig rörelse
I stÀndig vÀntan vaktande
SÄ talar ladorna till mig i de hÀr dikterna. Och jag börjar lÄngsamt ana vem jag Àr nu och varför jag Àr den jag Àr. "Du kunde aldrig blivit nÄgon annan", sÀger ladorna.
Ingela Strandberg