Det Ă€r först pĂ„ senare Ă„r som jag har börjat fĂ„ klart för mig hur djupt jag faktiskt pĂ„verkades av tvĂ„ utmĂ€rkta biologilĂ€rare som jag hade i skolan, doktorerna Gustav Edin och Bertil WalldĂ©n. Vad de bĂ„da lĂ€rde ut skulle man kanske kunna beskriva som âvĂ€rdet av en detaljerad naturiakttagelseâ, eller âbetydelsen av att se detaljerâ. (...)
Den smĂ„prosa som nu finns samlad i den hĂ€r boken - ursprungligen publicerades den med ojĂ€mna mellanrum i Svenska Dagbladet och i SĂŒddeutsche Zeitung - bygger pĂ„ en sĂ„dan uppmĂ€rksamhetsprincip. De olika skĂ€rvorna Ă€r tĂ€nkta som logiskt oberoende av varandra. De avbildar ingen livsĂ„skĂ„dning, de utgör heller inte steg i ett resonemang. Jag tĂ€nker mig dem som skĂ€rvor, eller kanske jag borde ha sagt splitter, av en spegel utslagna över ett stort golv, och var och en envist speglande sin detalj. (...)
En iakttagelse pĂ„ en stationsplattform i Ăsttyskland, ett stycke natur i norra VĂ€stmanland, en ond mĂ€nniska vars ondska mĂ„r bra av att exponeras för dagsljuset nĂ€r stenen vĂ€ndes, ett mycket litet stycke filosofi (som ett miniatyruniversum); allt detta fĂ„r naturligtvis plats i en sĂ„dan bok.
Lars Gustafsson (1936-2016), författare och filosof, mellan 1983 och 2006 professor vid University of Texas, Austin. Han debuterade 1957 med romanen VÀgvila och utkom med ett Ättiotal böcker, dÀribland romaner, diktsamlingar och essÀsamlingar. SpegelskÀrvor kom ut första gÄngen 1987.