"det lyser i skogsbrynet
det lyser ur asfalten
ack
vilken vacker grÀns
vilken humanitÀr och rÀttssÀker
maskinens hÀnder Àr som honung mot huden
maskinens knÀ Àr som den Àlskades lÀppar mot kinden"
Med dikten som metod gestaltar Straffkolonien asylsökande och förvarstagning som kroppslig och sjÀlslig erfarenhet. I starka, enkla bilder och utsagor skildras flykten, förhören, förvaret, förtvivlan. KÀnslan av att vara dömd, av att förgÀves försöka passa in berÀttelsen om sitt liv i den ram som processen krÀver. Den skoningslösa vÀntan. HÀr finns ocksÄ maskinen, det opersonliga regelverk som, likt i Kafkas novell, skriver in straffet pÄ den dömdas kropp. Oönskad, lögnaktig, avvisad. "Skulden stÄr alltid utom tvivel", som Kafka skrev. Dikterna gestaltar bÄde ett slags yttersta skörhet inför lagen, och vad utövandet av lagen gör med sprÄk och mÀnniskor.
Leila Inanna Sultan Àr född 1993 och bor i Stockholm. Hon Àr utbildad vid Biskops Arnö Författarskola och arbetar pÄ bibliotek.
