I Himlabröd möter läsaren den kanske oemotståndligaste av Alice Lyttkens alla omtyckta romanhjältinnor. Hedda Skoot är sjutton år, glad och yr och skrattlysten. Men pappa Skoot har bekymmer. Hans klädesväveri går inte så bra sedan leveranserna för tolfte Karls soldater har upphört - man är inne på 1720-talet - och besvärliga kompanjoner och fordringsägare hotar till och med hans tobaksspinneri på Söders höjder. Han blir tvungen att söka lån, och hur ogärna han än vill det blir inte bara det skootska arvesilvret utan också Hedda brickor i spelet om dukaterna. Och fast hans högsta önskan är att ge sin "lilla hjärteunge" lycka och glädje, förmår han inte skydda henne från prövningar och vedermödor. Men det är ruter i lilla Hedda, hon håller stånd mot både snikna släktingar och de galanta frestelser som kunde möta en vacker borgartös på den tiden. Och hon gör det inte förgäves - till slut får hon i sanning smaka himlabröd, om det också bjuds henne från ett håll som hon aldrig anat ... Historien ramas in av livfulla bilder från borgarhem och gränder, från kaffehus, krogar och andra mindre reputerliga ställen, och den har en genuin och förförisk atmosfär av Stockholm ett par decennier före Bellmans tid. I deras sällskap känner man det som om man själv vandrade omkring i 1700-talsgränderna.