En septembermorgon hittar Susanne Ringell sin man Anders död i lÀgenheten i Helsingfors, dÀr de har bott tillsammans i fyrtio Är. Det blir upptakten till en allt uppslukande, böljande sorg som sveper henne med sig, klÀr av henne skikt för skikt av glÀdje och efterlÀmnar en krypande tomhet, ett sugande svart hÄl. Minnena av en stor kÀrlek och en oÀndlig omsorg lindrar inte - tvÀrtom. Till slut Àr hon pÄ bottnen, sjÀlsligt naken, frÄntagen lusten att finnas till.
Ringell har skrivit om ett sorgeÄr. Hennes sprÄk har aldrig varit sÄ enkelt, rÄtt och drabbande. Men det hÀr Àr ocksÄ en bok om att överleva, att simma upp till ytan, att skriva igen. à ngesten tycker inte om vatten, skriver Ringell. Den tycker inte heller om humor eller vÀnnerna som omger henne. RÀcker det för att rÀdda henne ur brÄddjupet?
