Liksom många andra utlänningar har jag fallit för en besvärjelse. En myt om några gröna öar där gamla tanter häller upp te i porslinskoppar. Där fyra ungdomar och en hund avslöjar tjuvar som gömt sig i hus på hedar. Där detektiver med stora mustascher löser mordgåtor. Där fotbollen föddes. Där det går att vara sig själv. Där punkare och hippier och konstnärer lever i kollektiv och har roligt. Där husen är gamla och gatorna är krokiga. Där männen är artiga, men kyliga och faller för kvinnor med dåligt självförtroende. Där ölet flödar, en brasa alltid brinner i puben och prinsar får sina prinsessor.
Efter fyra år i Storbritannien ser Charlotta Buxton något helt annat än det hon ursprungligen trodde hon skulle uppleva. Hon ser ett land befolkat av walesare, skottar, invandrare och Londonbor. Ett Storbritannien för rika och ett för fattiga. Ett för arbetslösa och ett för muslimer.
I jakten på den gemensamma nämnaren reser hon. Till Islay i nordväst, till Southend i sydost. Till Ripley, »den mest engelska staden i Storbritannien». Hon går på kricketmatch och besöker Eton. Hon samtalar med gruvarbetare, fotbollsentusiaster, whiskykännare och hotellägare. Och hon gör sig en vardag i London.
Buxton berättar med ett personligt tonfall om sin jakt på det brittiska. Men hur beskriver man något som kanske inte finns?
