När min pappa, som jag kallade Dippen, fick alzheimer behövde han mycket omvårdnad och jag var en av dem som tog hand om honom. Det hade kunnat heta att jag gav tillbaka den omvårdnad som han gett mig som liten, men så var det inte. Jag hade nämligen växt upp med ett pappahål i mitt flickbröst. Min pappa var världens roligaste och underbaraste. Men han kunde också vara elak och avståndstagande. När denna himmel-o-helvete-pappa blev gammal, hjälpsökande och förvirrad var det därför dags för vår uppgörelse. Den där tiden blev ett sätt att nå försoning. Att umgås med en som har alzheimer är inte lätt men i livets sista skälvande tid hann vi med det viktigaste, vi fick ett värdigt avslut och jag hann få en lycklig barndom strax innan jag fyllde femtio.

Dippen och jag är en ömsint berättelse om en komplicerad far-och-dotter-relation men också en bok om att ta hand om en åldrande förälder. Trots det allvarliga ämnet är det en historia kantad av humor och kärlek.