Jill som är författarinna får ett resestipendium och beslutar sig för att lämna den svenska vintern bakom sig. Hon hyr ett hus i norra Italien, på blomsterrivieran i närheten av det mytomspunna Sanremo. Där lär hon känna en grupp utlänningar, som med sina vitt skilda bakgrunder alla har något lätt nostalgiskt över sig. De saknar förmåga att bryta upp, har inget att återvända till, och vet egentligen inte varför de stannar i Montalto då sommaren övergår i höst och senare vinter.

Den italienska vintern är råfuktig och melankolisk. Barerna i byn börjar slå igen och de glada byafesterna är ett minne blott. Ödsligheten brer ut sig, turistsäsongen är över. Praktiska umbäranden, fukten och kylan, men inte minst bybornas misstänksamhet präglar tillvaron.

Med inlevelse och humor skildrar Britt Arenander i sin roman Jills och de övrigas dagliga liv i Montalto. Tillsammans dövar de sin oro inför framtida beslut, lyssnar med vemod på Janis Joplin eller drar från bar till bar. Mellan dem utvecklas en samhörighet och en värme som gör det lättare att härda ut över vintern.