Jenny Todd steg ut på skolgården skenbart utan särskild brådska. Hon körde ner händerna i fickorna på sina jeans och försökte se obesvärad ut. Men hennes ögon var tankfulla.

En av Jennys kamrater ropade så det hördes lång väg:

- Hej, fräkniga Jenny! Hoppas att du hittar några nya fräknar i sommar, du som samlar på såna.

Jenny hörde knappt orden. Hon hade stängt öronen. Hon kände till dem. Orden var alltför välbekanta för att hon inte skulle känna igen dem. Hon sade sig än en gång att hon inte brydde sig det minsta om dem. Fast en liten, liten tagg i hjärtat sade något annat..