PĂ„ Holinge gĂ„rd bor Ă€nkan Ragnhild Sneijder med sina tre barn. Hon förvaltar gĂ„rden Ă„t Ă€garen, "gubben", "dödgrĂ€varn" eller Charles-Henri de GrĂ©vy som han heter under sitt lĂ„nga utlandsĂ„r. Men det Ă€r inte av vĂ€lvilja han lĂ„nat ut sin gĂ„rd. Han fick hastigt lĂ€mna landet av okĂ€nda anledningar och de hemskaste ryktena gĂ„r om gubben. Han Ă€r skrĂ€mmande, otĂ€ck, elak. Ănkan Sneijders ekonomi Ă€r inte den bĂ€sta. Hon har helt enkelt blivit tvungen att "lĂ„na" lite av godsets dyrbarheter, ja rentav blivit tvungen att sĂ€lja av lite för att klara sig och sĂ€rskilt sin Ă€ldsta dotters slösaktiga leverne. Och sĂ„ en dag fĂ„r fru Sneijder ett brev frĂ„n Charles-Henri de GrĂ©vy, frĂ„n gubben sjĂ€lv, Ă€garen, som sĂ€ger att han Ă€r pĂ„ vĂ€g hem. Gösta Gustaf-Jansons yttrande en gĂ„ng om sitt författarskap kan tas som en programförklaring: "Jag vill att en bok skall underhĂ„lla. Den skall vara spĂ€nnande utan att bli konstruktion och den skall helst vara rolig ocksĂ„, men allra helst skall man fĂ„ veta nĂ„got om mĂ€nniskor och om sig sjĂ€lv."Detta Ă€r en mĂ„lsĂ€ttning som stĂ€mmer vĂ€l pĂ„ Gubben kommer. Boken kom ut 1934 och blev Gösta Gustaf-Jansons genombrott som författare.