Fleur Jaeggy minns väninnan Ingeborg Bachmann, deras intensiva men alldeles för korta tid tillsammans, den ljusa och sorglösa närheten och Ingeborgs tragiska slut. Och Jaeggy skildrar dessa minnen så som endast hon kan, skoningslöst levande, med en lakonisk ömhet.
Sommaren 1971 far de båda i en röd Alfa Romeo från Rom till den toskanska kusten. Planen är enkel: tillbringa en månad tillsammans, inga brev, inga telefonsamtal, hav, sol. Varje dag simmar de, pratar till långt in på natten. Italo Calvino kommer på besök. Uwe Johnson tittar förbi, men de är så nära varandra att de inte vill träffa någon annan. Blott två år senare dör Ingeborg Bachmann och Fleur Jaeggy lämnas ensam kvar med sin djupa sorg.
Mer än femtio år efter Ingeborg Bachmanns allt för tidiga död skriver Fleur Jaeggy denna mycket privata bok. Ingeborgs sista dagar är en hyllning i tre akter: minnen av märkligt slingrande samtal, resor till Klagenfurt och Wien; reflektioner om åldrandet; men framför allt ett smärtsamt protokoll över Ingeborg Bachmans allra sista dagar i livet på centret för brännskadade Sant’Eugenio i Rom. Fleur Jaeggy var vid hennes sida ända till slutet.
”Man läser hennes bok som en ömsint
viskning av namnet Ingeborg …” Die Zeit
”Med sin täta, knivskarpa prosa är Fleur Jaeggy en mästare i det
knappa formatet.” Neue Zürcher Zeitung
