"Har du någonsin gått Kammakargatan uppför backen från Torsgatan och vidare ner mot Drottninggatan?
Har du gått den en lördag i början på november, när det bara ett stenkast därifrån myllrar av människor, ute för att handla och umgås, ta en fika eller lunch på stan, kanske köpa en present till fars dag?
Har du tänkt att det är märkligt vilken skillnad det är, mellan Kammakargatan och Drottninggatan, trots att de befinner sig så nära varandra, och vid en punkt till och med korsas?
Kammakargatan ligger stilla och tyst, nästan öde, även under de timmar på veckan då flest människor är inne i city. Alla befinner sig på Drottninggatan, kryssar mellan dess många butiker, caféer och restauranger.
På Kammakargatan finns nästan ingenting. Dit går man bara om man har ett ärende.
Under några månader hösten 1997 hade jag det."
Hon har precis lämnat tryggheten i barndomshemmet för att börja ett nytt liv vid Stockholms universitet. Tillvaro är fylld av nervositet, förväntningar – och ensamhet. Hon hyr ett litet rum i Skogås, försöker finna sin plats i den stora staden och känner sig osynlig i föreläsningssalarna.
Det förändras när hon möter Andreas. Han är klädd i svart, han är blasé och självsäker. Han introducerar också ett annat Stockholm, en värld av litterära fanzines, rökiga kaféer och sena nätter i en lägenhet på Kammakargatan. I den lågmälda mystiken mellan stadens folkvimmel och Kammakargatans ödslighet växer en vänskap fram, som på många sätt kommer att definiera hennes liv.
Therese Bohman skrev Kammakargatan som en längre julnovell och lät skicka ut den som litterär adventskalender i en mindre krets. Det är en berättelse som är lite sann, mycket påhittad och som nu, i något reviderad form, publiceras som kortroman i tjugofyra kapitel.
