Megaregel nummer åtta: Superhjältar ska vara som böcker - rakryggade och mångsidiga.

Knut T. Coltmans ansikte glimmar i skenet från vaxljuset, och han ser på Melker med ängsliga ögon. Tack och lov att du kom, Megakillen, viskar han. Det var jag som använde Megasignalen. Med raska steg skyndar Melker bort till skrivbordet. Men han går varsamt för att inte snubbla över en bok. Jaha, var det du som tryckte på knappen, säger han och ser på den berömda författaren. Behöver du hjälp av en superhjälte? Jo, svarar Knut T. Coltman, det kan man nog säga. Nu är Melker väldigt ivrig. Han har ju inte gjort ett enda hjältedåd sen imorse. Vad är det som hänt? frågar han. Är det en skurk som snott din autografbok? Eller har dina läsglasögon försvunnit spårlöst? Knut T. Coltman ruskar på huvudet. Nej, nej, säger han. Det här problemet är mycket knepigare. Jag bär på en hemlighet, förstår du. Jag vet vem som planerade bankrånet här i Småtorp.

Melker blir så nyfiken att han hoppar jämfota och golvbrädorna knakar. Berätta, berätta! ropar han. Vem är den lömska mästertjuven? Då viskar Knut T. Coltman i mörkret: Det är ... jag.

Den världsberömda deckarförfattaren Knut T. Coltman har flyttat från New York till Småtorp för att få lugn och ro att skriva. Melker och hans lillasyster Molly är överförtjusta, Knut är ju deras favoritförfattare. Men det är något skumt på gång i Småtorp. Samtidigt som radiorösten rapporterar att bankkontoret har rånats lyses himlen upp av ett glittrande M. Det är bara för Melker att hoppa i Megadräkten och ge sig iväg. Det här är ett solklart fall för Megakillen!