Olle Carlsson är paradoxernas man. Han är väckelsepredikanten med särskilt hjärta för ateister – bara de bejakar sin andlighet. Han är hemmasonen från Hudiksvall som kastat sig ut i världen. Under frigörelsens sjuttiotal drog han skaror av jämnåriga till sitt kafé i pingstkyrkans källare i Stockholm. Och han är pappa till sex barn, som stått ut med honom, fast bara nästan, under de perioder han drack litervis med vin och sprit varje dag.
Det var först när han nådde botten – efter år av missbruk och utbrändhet – som hans tro fick mening. I en privat liten bönegrupp började läkningsprocessen och nätverket växte småningom till en stor andlig rörelse. Numera är Allhelgonamässan Sveriges mest välbesökta mässa. Olle Carlsson har varit präst i nära 30 år. Idag är han nyutnämnd kyrkoherde i Katarina församling. I sin nya bok Ett himla liv berättar han öppet och uppriktigt om den långa vägen från missbruk till personlig tro.
(ur intervju i höstkatalogen)
I PI:s Sommar berättade du skoningslöst om ditt liv och nu gör du det i bokform, varför?
– Hela min gudstro är grundad i mina livserfarenheter. En väv av ytterligheter – ljus och mörker om vartannat – har lagt samman mitt liv, och gjort mig till den jag är. Förhoppningen är att jag med min bok ska kunna inspirera andra att känna sig välkomna, oavsett livsbagage.
Vad skulle du säga är bokens kärna?
– Mina föräldrar var pingstvänner och jag berättar om hur det har präglat mitt liv, och om mina revolterande tonår. Men kärnan i boken skulle jag säga är uppgörelsen med mitt missbruk. Det är den biten som gör mest ont. Det har varit ett himla liv helt enkelt, mycket mörker men en hel del vackra saker också. Himmel och helvete.
