Hon har bara gÄtt halvvÀgs in i döden. Kanske blir det sÄ för dem som dör för egen hand. De blir kvar, lÀngre Àn vad som Àr brukligt. De hÀnger sig fast i de efterlevandes gester, i rösterna som mitt i en mening byter tonfall och faller ner i ett skred av mörker.
En kvinna lever för sig sjÀlv i ett hus med tysta rum. Ensam, och ÀndÄ inte ensam: nÀrvarande Àr ocksÄ hennes mor som tog sitt liv. Huset Àr, tÀnker hon, ett dödsbo.HjÀlpt av en man som blir hennes budbÀrare uppsöker hon nu sina minnen av modern, beslutsamt konfronterar hon dem - allt för att ta ett nödvÀndigt avsked, och slÀppa sig sjÀlv och modern fria.
Marie Lundquist har ofta rört sig i grÀnsomrÄdet mellan lyriken och prosan, men i Monolog för en ensam kvinna tar hon för första gÄngen steget fullt ut i prosan - Àven om det Àr en lyrikers prosa hon skriver. Det Àr en smÀrtsam, sorgsen och vacker berÀttelse om nÄgot av det svÄraste som finns: att göra upp med en förÀlder som en gÄng betydde allt men ÀndÄ svek.
