Berättelsen om den unga tjejen Zlata och hennes familjs möte med det svenska samhället. En skildring om uppbrott och flykt och ett sökande efter trygghet och kärlek.
I prologen skriver Zlata:
Så flyr vi igen. Den här gången till Svalbard i Norge. Jag har hört att det är ett bra land. Pappa har i alla fall sagt det. I Sverige skulle vi hitta fred. Men det blev krig. Krig med många skadade. Många med djupa sår.
Svalbard. Mer norrut kan man inte komma. Då ramlar man nog över kanten. Rakt ner i intet. Här bor nästan inga människor. Så de blir nog glada när vi kommer dit. Det skulle jag bli. Tänk att få träffa nya vänner. Att fly är inte roligt. Det är ingen semester. Ingen kan säga: ”Jag avundas dig dina resor. Du får se och uppleva så mycket.” Åtminstone ingen som vet något om flyendet.
Jag har alltid skrivit dagbok. Den hjälper mig att överleva. Men den bevarar även mina sår öppna. Är det bra? Är det dåligt? Och för vem är det bra och för vem är det dåligt? Jag vet inte. Mitt svar skiftar från dag till dag. Därför skriver jag även små berättelser. I dem beskriver jag mitt liv i andra varelsers skepnad. Och då är jag ett med hela naturen, inberäknat alla människor och förtiden och framtiden och hela alltet. Det känns bra. Alltid.
