Ett utmärkande drag i den relationella terapin är att man konsekvent anlägger ett tvåpersons-perspektiv på interaktionen. Det innebär att samspelet alltid uppfattas som gemensamt skapat. Utforskandet av patientens fantasier och relationsmönster som karakteriserar traditionell psykodynamisk terapi ersätts av en nyfikenhet på det gemensamt skapade samspelet. Ett annat kännetecken för relationell psykoterapi är att den kan användas tillsammans med de flesta andra psykoterapeutiska tekniker. När patienten och terapeuten uppmärksammar att något intressant och förvånande har hänt mellan dem har de förstås redan arbetat ett tag med de problem patienten söker hjälp för. Den meta-kommunikation som startar när de börjar prata med varandra om sitt samspel är grunden för det relationella arbetet. Syftet är att öka patientens förmåga att förstå sig på samspel, att mentalisera och att öka affekttoleransen hos patienten.

Relationell psykoterapi har utvecklats ur den psykoanalytiska idétraditionen. Den kan ses som en vidareutveckling från den engelska objektrelationsteorin och den amerikanska interpersonella psykodynamiska psykoterapin. Boken ger läsaren möjlighet att förstå hur denna terapiform används i praktiken.