»Bergson kombinerar skickligt strikt vetenskaplighet med kreativ fiktion. Språket är dessutom vackert, enkelt och smidigt och har kraft att övertyga även i vetenskapligt och logiskt tveksamma sammanhang.« Ola Svärd, BTJ
Den franske filosofen Henri Bergson hade stort inflytande på författare, vetenskapsmän och tänkare under slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet. Han vände sig mot en äldre filosofitradition och hävdade att verkligheten visserligen måste förstås vetenskapligt, men att utgångspunkten i kvantitativ analys får oss att misskänna dess subjektiva dimension.
I sitt mest kända verk, Tiden och den fria viljan [1889], undersöker Bergson hur »omedelbara medvetenhetsfakta« framträder i det nuflöde som är mer grundläggande än rummet och kännetecknas av kvalitativ förändring. Människan är ett slags förtätning av allt hon har levt, och genom att omfatta sin historia i en skapande akt kan hon uttrycka sin frihet.
Trots sin djupa skepsis mot språket var Bergson en populär författare, ett slags intellektuell superstjärna med världsrykte. Han belönades med Nobelpriset i litteratur 1927.
I svensk översättning av Algot Ruhe, bearbetad av Jenny Sylvan, med ett nyskrivet förord av Anna Petronella Foultier, fil.dr i filosofi på Stockholms universitet.
HENRI BERGSON föddes i Paris 1859. Som filosof intresserade han sig särskilt för gränsområdet mellan vetenskap och metafysik. 1914 valdes han som den första juden in i Franska akademien. Han avled 1941, enligt legenden av en förkylning som han ådrog sig när han köade för att bli registrerad som jude av ockupationsmakten, trots att Vichyregeringen velat undanta honom från de nya lagarna.
»Bergsons teori om tiden som nuflöde är enligt min uppfattning ett av de mest betydelsefulla, om än oftast förbisedda, bidragen till den samtida filosofin.« Emmanuel Levinas
