fjäderlandssåll
och skall
det sly
var det som var
var det som gyll
säg, säg vi
I Gabriel Itkes-Sznaps debutdiktsamling Tolvfingertal anas konturerna av en våldsam familjeberättelse märkt av fördrivning och förlust. Det är en berättelse som rör sig oroligt kring sin egen omöjlighet, längs kanten av ett språk som hela tiden tycks spärrat, sönderfallande. Genom sina samtidigt granithårda och sinnligt böljande dikter apostroferar Tolvfingertal ett raserat kollektiv av kroppar och erfarenheter som både är det lyriska talets förutsättning och inneboende skada.
I sin dubblering av minne och poetiskt ögonblick, av mytisk ritual och politisk samtid, blir boken till ett tal vid en obeveklig avgrund, en poesi där historiens sår gnistrar vidöppna i varje vändning.