I samma ögonblick som jag ser henne så vet jag att vi hör ihop.
Det är som att gå in i ett mörkt rum och tända i taket. Eller om jag ska ta i lite som att promenera förbi en av Hötorgsskraporna just som någon kastar ut ett piano från översta våningen.
Är det här 7F? frågar hon.
Hon knackade inte ens, öppnade bara dörren och klev in.
Ja, säger Ingrid utan att låta helt säker.
Bra, säger tjejen. Då är det här jag ska vara.
Det är 80-tal. 13-åriga Jonas hänger på sitt rum och lyssnar på Duran Duran och X-models. Och han spelar gitarr. Det är en tröst i ensamheten. Han är sistahandsvalet. Den man ringer när ingen annan har tid. Fast när Joni börjar i Jonas klass förändras livet. Hon är spännande. Smart. Vacker. Och framför allt hon verkar vilja vara med Jonas. Trots att hon lyssnar på The Cure och tycker att han har den töntigaste musiksmaken någonsin. Men allt det glittriga och pirriga överskuggas av något annat, något mörkt och hemligt. Något som gör att Joni sluter sig. Jonas kommer nästan ända fram, men inte helt. Vad är det som har hänt henne? Och hur kan Jonas bli den där vännen som han vill vara? Den som Joni anförtror sig åt.
