Tolv år tidigare hade jag hals över huvud lämnat ön som jag älskade och kommit att kalla mitt hem. Intentionen hade varit att aldrig återvända, trots det satt jag nu på ett plan på väg tillbaka. Det skulle bli både roligt och omtumlande att återse ön, men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att det skulle bli så känslosamt. Strosande längs efter Alcúdias strand mindes jag dagar med kaos och sorg, men också mötet med den största av kärlekar. Den som omkullkastar allt.
Det var inte för att återuppleva ön eller minnena som jag klev av planet på Palmas flygplats. Allt som hade hänt och såren det gett, hade jag fått hjälp att bearbeta. Idag var de bara ytterligare ärr som visade att jag hade levt. Och älskat. Jag hade gått vidare och var klar med allt som året under Mallorcas sol hade burit med sig. Trodde jag.
Men livet hade inte gett mig något annat val än att återvända.
