Tolv Ă„r tidigare hade jag hals över huvud lĂ€mnat ön som jag Ă€lskade och kommit att kalla mitt hem. Intentionen hade varit att aldrig Ă„tervĂ€nda, trots det satt jag nu pĂ„ ett plan pĂ„ vĂ€g tillbaka. Det skulle bli bĂ„de roligt och omtumlande att Ă„terse ön, men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat förestĂ€lla mig att det skulle bli sĂ„ kĂ€nslosamt. Strosande lĂ€ngs efter AlcĂșdias strand mindes jag dagar med kaos och sorg, men ocksĂ„ mötet med den största av kĂ€rlekar. Den som omkullkastar allt.
Det var inte för att Äteruppleva ön eller minnena som jag klev av planet pÄ Palmas flygplats. Allt som hade hÀnt och sÄren det gett, hade jag fÄtt hjÀlp att bearbeta. Idag var de bara ytterligare Àrr som visade att jag hade levt. Och Àlskat. Jag hade gÄtt vidare och var klar med allt som Äret under Mallorcas sol hade burit med sig. Trodde jag.
Men livet hade inte gett mig nÄgot annat val Àn att ÄtervÀnda.
