När jag var liten var jag rädd för min morfar. Han var högljudd, hårdhänt och skrämmande.
Nu är morfar över 90 år och jag tänker på fragment jag har hört om hans barndom, att han blev utauktionerad på bygden. Men uppgifterna går isär. Vad var det som hände honom egentligen? Själv har han inte berättat någonting under alla år. Till slut samlar jag mod och ringer honom. Han skrämmer mig fortfarande. Kan jag få intervjua honom om hans uppväxt, stammar jag fram.
Över hans köksbord möter jag min morfar på nytt. Han tar mig med i sin berättelse, till kolmilorna och skogarna i Hälsingland på 1920-talet. Han berättar om en annan värld; en barndom fylld av arbete och svält. Morfars hårda fasad krackelerar och hans berättelse ger mig en glimt av pojken där innanför.
Trots de hårda villkoren vittnar han om familjens omtanke och barnets nyfikenhet på livet. Men när hans berättelse leder fram till mörkare händelser tar det stopp. "Det är inte så lätt att minnas när man har ägnat hela livet åt att glömma."
Kan det verkligen vara så att händelser som ligger så långt tillbaka i tiden formar honom än idag? Hur ska jag få honom att våga minnas och är det för sent att förändras när man är 90 år?
Carina Cortés (f. 1975 i Stockholm) är jurist inom familjerätt med egen verksamhet i Sundbyberg. På fritiden är hon helst ute i naturen och vandrar eller bergsklättrar. Hennes intresse för släktforskning fick henne att vilja teckna ner sin morfars barndomsberättelse, vilken skildras i boken "Vägen till morfar"; en biografisk roman om 1920-talets Hälsingland."
