Leo möter en rad olika representanter för riktningar och typer i det tidiga 1900-talets arbetarrörelse på hans vandring. Politiska klimaxen är revolutionsvåren 1917, då vi får möta Lenin, som talar i Stockholm. Men Leos nederlag i en strejkomröstning på hans arbetsplats får honom att tappa fotfästet i tillvaron och han faller ned i en djup depression.

För Värnlund själv handlade romanen om »den svärmiske, hänförde proletären och den fara som ligger i hans hänförelse«. Han ville diskutera och problematisera villkoren för politisktrevolutionärt arbete och den fara som ligger i att fullständigt glömma sig själv för »saken«. En frågeställning som fortfarande är lika aktuell idag.

Vandrare till intet publicerades första gången 1926 och blev ett viktigt steg i Rudolf Värnlunds författarutveckling. I skildringen av Leo Fasts uppväxt i Stockholms södra förstäder återvände han till sitt eget ursprung och påbörjade därifrån på allvar analysen av det som kom att bli huvudtemat i hans författarskap: striden inom varje individ mellan egoism och altruism.