Anteckningar om hö Ă€r dikt i en flödande svit, pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt typisk Birgitta Lillpers: stundtals prosaliknande, med klarsynt kĂ€nsla för trakten, för landsbygden kontra staden, för det stora i det lilla. Lillpers kallar sig sjĂ€lv för âen skogsmĂ€nniskaâ, men hĂ€r företar hon en undersökning av inte bara trakterna kring Orsa utan Ă€ven av Manchester. Och finner samma sorts förfall: hemma gĂ„r hon runt i resterna av en bondekultur, i Manchester i resterna av en industri. Ibland fungerar hennes sprĂ„k som elektronmikroskop. Höet skördas, vĂ€rderas efter sitt nĂ€ringsinnehĂ„ll, hĂ€ssjas och körs in pĂ„ skullen, samtidigt som svĂ„r sjukdom behandlas, förĂ€ldramöten pĂ„gĂ„r, gamla kyrk- och domstolsutdrag studeras. PĂ„ samma gĂ„ng sĂ„ modernt och sĂ„ otraditionellt som tĂ€nkas kan. Tidevarv pĂ„ tidevarv, pĂ„ samma sĂ€tt som gamla mĂ„larmĂ€stare lade tunna skikt pĂ„ varandra för att fĂ„ fram förnimmelsen av ljus över ett vĂ„rdagsmotiv.
Det Àr lyrik som tÄl lÄngsam lÀsning, rad för rad, samtidigt som varje rad pÄ sÀtt och vis innehÄller hela samlingen, som ett poetiskt hologram.
